Världens bästa familj

Idag tog jag en riktigt lång promenad. Det var riktigt skönt. Gick och mindes lite dessutom när jag promenerade förbi den arbetsplats jag lämnade för cirka ett år sedan. Det känns så mycket längre, det är så mycket som hänt sedan dess, både i arbetslivet och privat. Kul att minnas tillbaka ibland, det gäller bara att inte gör det för mycket. Jag har så lätt för att minnas tillbaka och vara oerhört selektiv med minnena, allt var å mycket bättre då och oj vad kul jag hade. Men jag glömmer lätt hur svårt det har varit ibland och vilken sorg jag haft. Det blir nog lätt så.

När jag promenerade så mötte jag i tre omgångar sammanlagt sju stycken bandidos motorcyklister, det är inte utan at man er sig en extra gång över ryggen, dessa organisationer bråkar mest me varandra eller de som förolämpar dem så jag borde känna mig relativt säker, men man vet ju aldrig. Jag har haft svårt att släppa tanken på hur mäktigt det hade varit att få göra en djup intervjuv med en medlem och lägga upp här. Jag saknar dock tentakler och kontakter i den världen så det blir nog svårt.
Men det hade minst sagt varit häftigt.