Fruktstund
Fruktstunden är på börjad och lugnet sänker sig över vår lägenhet. Satsumas och banan står på menyn, päron gick inte hem idag, det brukar annars vara en klassiker hos vår dotter. Det smasksas och smakas på varandras frukter (De har exakt likadan upsättning på tallriken) hela tiden nu.
Jag har funderat kring det här med barnledighet, i vår familj har vi haft relativt lite med sådant sedan damen föddes. Har vi haft hjälp har det oftast varit så att vi haft ett barn kvar hemma och riktat in oss lite mer på just det barnet med mys och tillgivenhet. Det är viktigt inte minst för barnen så att de känner att de inte alltid behöver dela på uppmärksamheten. Men helt barnlediga, det tror jag vi bara varit en natt sedan damen föddes. Jag vet inte riktigt vad min position på det här är. Jag vet en del i bekantskapskretsen som åker bort på veckosemestrar och annat utan sina barn.
Barnen behöver givetvis sina föräldrar, men kanske föräldrarna behöver ladda ibland också för att vara just där för sina barn på bästa sätt?
Vi har aldrig åkt iväg, men tanken har funnits ett tag, gjorde vi det tror jag att det hade varit skönt i två dagar, sen hade vi nog saknat ihjäl oss efter våra gullungar. Vi tar nog hellre med oss barnen och laddar batterier någon natt då och då med bara varandra.
Men det är en svår fråga ändå tycker jag, hur man ska ställa sig till att åka iväg utan att ta med barnen. Iallafall för mig personligen, jag både vill ta det steget och strunta i det.
Fick precis sms från min kära och hon berättade att det fungerar bra på jobbet. Kul att höra, hon var så nervös på morgonen. Men som jag sagt till henne så länge nu, hon fixar det där galant. Det visste jag ju!
Jag har funderat kring det här med barnledighet, i vår familj har vi haft relativt lite med sådant sedan damen föddes. Har vi haft hjälp har det oftast varit så att vi haft ett barn kvar hemma och riktat in oss lite mer på just det barnet med mys och tillgivenhet. Det är viktigt inte minst för barnen så att de känner att de inte alltid behöver dela på uppmärksamheten. Men helt barnlediga, det tror jag vi bara varit en natt sedan damen föddes. Jag vet inte riktigt vad min position på det här är. Jag vet en del i bekantskapskretsen som åker bort på veckosemestrar och annat utan sina barn.
Barnen behöver givetvis sina föräldrar, men kanske föräldrarna behöver ladda ibland också för att vara just där för sina barn på bästa sätt?
Vi har aldrig åkt iväg, men tanken har funnits ett tag, gjorde vi det tror jag att det hade varit skönt i två dagar, sen hade vi nog saknat ihjäl oss efter våra gullungar. Vi tar nog hellre med oss barnen och laddar batterier någon natt då och då med bara varandra.
Men det är en svår fråga ändå tycker jag, hur man ska ställa sig till att åka iväg utan att ta med barnen. Iallafall för mig personligen, jag både vill ta det steget och strunta i det.
Fick precis sms från min kära och hon berättade att det fungerar bra på jobbet. Kul att höra, hon var så nervös på morgonen. Men som jag sagt till henne så länge nu, hon fixar det där galant. Det visste jag ju!
Kommentarer
Postat av: Natalie
Åh, jag nästan prisar din blogg! Tycker det är jättekul att du bloggar om barn och vardag! Visar att det finns exemplariska män som faktiskt tar hand om sina barn vilket jag tror att många också gör bara det att det finns en omodern bild av den arbetande avståndstagande mannen!
:)
Postat av: Fredrik svarar
Natalie:
Tack! Det var inte illa. Visst finns män som tar hand om sina barn, det gör det ju.
Den omoderna bilden du beskriver existerar ju faktiskt fortfarande. Jag lagar mat, tar hand om barnen och städar, tillsammans med min kära, så so det bör vara. (Kunde kanske städa en aning mer)
Trackback
