Världens bästa familj

Löpsedlar och kvällstidningar är fulla av spekulationer kring det valfusk som uppdagats inom moderaterna, härvan sträcker sig utanför Stockholm och ser ut att vara en utbredd arbetsmetodik inom partiet. Det är naturligtvis så att man vetat om detta, i alla fall att många gjort det, speciellt i toppen. Det är svårt att hålla sådana här sammansvärjningar hemliga. Nya moderaterna och de gamla för den delen har alltid tagit tillfället i akt för att slå ner på en pampig och toppstyrd Socialdemokrati, måhända har det haft rätt enstaka gånger och plockat en och annan politisk poäng, men då har den här affären bara legat och väntat på att bli upptäckt.
I politiken när man når en viss nivå byts idealism mot personlig vinning, det handlar inte längre om att förändra Sverige utan att förändra sitt eget välstånd och i och med det, förändra Sverige. Topp politiker är ofta väldigt ambitiösa personer som inte alls har något emot att trampa på lik på vägen upp. Ändamålen helgar medlen. Så ser det ut, den som tror annat har en naiv inställning.
Därigenom är det ingen större skillnad på nya och gamla moderater, de är giriga, pengakåta, maktkåta och förblindade av härligheten.

Det går fort när man har vittring på något stort. När man märker att man har riksdagskänning, spelets regler förändras och etiska regler blir allt mer suddiga. Man tullar på gränserna och får ganska snabbt se hur man inte längre kan skilja på rätt från fel. Det går snabbt och det är klassiskt, alla vet om det och tänker att det händer aldrig mig. Sen står man där mitt i skandalen, utan stöd, med skammen som enda förtrogen. Moderater, gamla som nya är samma skräp. Samma skit i ny Fredrik Reinfeldt förpackning.

Jag tycker inte om Mona Sahlin. Nej, det har inget med kontokort eller toblerone att göra, inte heller har det något med väskan att göra. Och nej, jag har inget emot att en kvinna leder socialdemokratin, tvärtom. Men jag tycker inte om Mona, jag tycker inte hon når ut, hon är inte speciellt karismatisk och förefaller inte påläst. Säga vad man vill om Göran Persson, men han kunde debattera och argumentera. Bortse från han sista valrörelse, det blev en för mycket, och du inser snart att en större debattör är svår att finna. Reinfeldt vann inte för att han är så jävla bra. Göran var ur slag och Socialdemokratin vacklade, var trött och hade svårt att nå ut med sitt. Det var för mycket spekulationer kring Göran och hans framtid. Reinfeldt hade tur.
I och med valet av Mona tror jag tyvärr att Socialdemokratin gett bort även detta val till Moderaterna, och det är sorgligt, för det som Reinfeldt representerar är det ni kan läsa om ovan. Giribukar som inte vet när nog är nog. Idioter som tar från alla som inget har och underlättar för oss andra. Med andra ord, det handlar inte om Monas vara eller inte vara, det får inte handla om Mona när ni röstar, skulle det handla om Mona hade jag lagt min röst någon annanstans. Men det handlar om att vi ska ha ett land för alla, där ingen berövas sin värdighet och alla har samma möligheter. Nu tar moderaterna från de som inget har, och ger till de som vill ha mer.
Ta mig som exempel, jag har fått skattesänkning på sänkning, samtidigt som det just nu utförsäkras mängder med människor som är sjukskrivna. What the hell is that?

Jag är Socialdemokrat av enkla anledningar. Jag vill att alla männsikor ska ha samma möjligheter i så stor utsträckning som möjligt. Utbildning oavsett klass osv. Jag vill att vi solidariskt ska ta hand om varandra om något händer som sjukdom eller arbetslöshet. Jag vill att vi bekostar infrastrukturen gemensamt och håller oss ifrån att skapa gräddfiler åt de som har råd. Enkla anledningar som sagt. Ädla och nobla. Ingenting vi kan uppnå med Reinfeldt och han nya moderater i regeringsställning.

Jag kommer rösta för maktskifte i nästa riksdagsval!